Browsing Category

Reflektioner

Julstress eller julfrid?

Lillajul på lördag! Min mamma ringde idag och frågade om vi hinner få huset pyntat tills dess och jag svarade “vetja he”. Just nu är det dock det där normala torsdagskaoset – ni vet när hela veckan snart gått, tvättkorgarna svämmar över, brödsmulorna samlats under matbordet och tidningshögarna breder ut sig över hela köksbänken. Men det hinner vi säkert trolla bort till lördag tänker jag. Sen plockar jag fram lite fina saker och tänder några ljus – för det är ju trots allt de små detaljerna som skapar julstämning. Amaryllisar, ljusslingor, kottar och någon grankvist. Mycket mer än så behövs inte tycker jag.

 


Jag tjuvstartade lite på dagens kaffepaus (jobbade hemifrån).

 

Det är många som stressar inför julen. Med en massa onödiga saker kan jag tycka. Det “måste” vara hembakad jullimpa, egen inlagd sill i fyra olika smaker, julgardinerna ska upp och så ska förstås hela huset julstädas, inklusive förrådet och bastun. Ibland verkar man inte ens göra de där sakerna för att man vill eller tycker om det – utan för att man borde. Eller för att man tror att man förväntas göra det. Bara för att grannen eller en gammal klasskompis från högstadiet lagt upp bilder på Facebook på egen inlagd sill.

Sådana idiotiska “måsten” har jag slutat med för länge sen – eller jag vet inte om jag någonsin börjat nu när jag tänker efter. Jag hade faktiskt julgardiner några år, men konstaterade snabbt att det är alldeles för jobbigt att hänga upp dem för att knappt en månad senare ta ner dem igen. Sill och limpa finns i butiken – kanske inte lika god, men jag slipper ju åtminstone stressen med att baka. Jag tycker december är tillräckligt stressig som den är med alla avslutningar och festligheter (ni som har barn med många hobbyn vet vad jag menar), så jag försöker undvika att addera ytterligare stressmoment. Sen är jag ganska lat också om vi ska vara helt ärliga. Jag ligger hellre på soffan än bakar limpa om vi säger så. Jag tycker man ska göra det så enkelt som möjligt för sig själv. Speciellt när det gäller sådana saker som man inte gillar att göra. Man kan med gott samvete fuska lite.

En av frågorna från min frågestund är ännu obesvarad och den hänger faktiskt ihop med det här på ett sätt. Den lyder så här: “Hur får du tiden att räcka till med jobb, barn, hus, hem, bloggen, insta, och hela köret? Delar ni upp hemsysslorna? Du verkar aldrig stressad.”

Först och främst, jo jag är nog också stressad precis som alla andra. Men jag är ganska bra på en sak som jag tror många andra är dåliga på. Nämligen att blunda för alla “jag måste” och “jag borde” – speciellt sådana krav som kommer utifrån. Jag är ganska snäll med mig själv och jag tillåter inte det dåliga samvetet över ogjorda saker att få fäste. Jag är bra på att koppla bort allt som borde göras. Jag kan lätt blunda för klädhögar eller diskberg och istället kolla ett avsnitt av favoritserien. Eller som nu – jag satte mig ner och skrev det här inlägget istället för att göra något åt kaoset i köket.

Jag tar saker och ting som de kommer. Det blir som det blir ändå, oavsett om jag stressar eller inte. Det blir julafton oavsett om du har butikslimpan eller den hembakta i brödkorgen. Lite så tänker jag kring det mesta.

När jag är ledig försöker jag BARA göra sådant jag tycker om (förutom att vi måste städa huset en halv dag ibland och jo, vi hjälps åt med allt som rör hemmasysslorna). På helgerna försöker jag ägna mig åt sådant som jag tycker är roligt – blogga, fotografera, spela spel, simma, gå på stan, yoga, måla om ett rum, pyssla med hemmet eller gå ut i skogen. Är det så att bakning och sillinläggningar har den effekten på dig – go ahead and do it. Men gör det inte bara för att grannen gjorde det.

Bloggen är för mig ren och skär avkoppling. Då går jag helt in i min egen värld – inredningen. Så den ser jag inte som något stressmoment och jag jagar inte upp mig över att den inte uppdaterats på flera dagar. Vem skulle ens tänka på det, annat än jag och kanske mamma? Jag har ett väldigt laid back förhållande till Instagram. Jag lägger upp en bild om det finns ett motiv att fota, annars kan det vara tyst en vecka. Instagram tar väldigt lite tid för mig, jag är nästan bara inne när jag själv lagt upp en bild. Jag sitter väldigt sällan och bara slöscrollar igenom flödet.

Så ja, jag är nog sällan stressad – inte ”långtidsstressad” åtminstone. Jag kan däremot vara ”snuttstressad”, till exempel över att vi inte kommer oss iväg inom utsatt tid på morgonen eller över en arbetsuppgift som har deadline om två timmar. Eller när vi har något projekt på gång här hemma som jag vill få klart, då kan jag verka stressad. Men det handlar egentligen mest om otålighet och en vilja att bli klar, snarare än att jag är stressad.

Jag är inte heller en ältande person. Många som stressar upp sig över jobbet ligger och ältar jobbsaker om nätterna, men så fort jag stiger ut genom kontorsdörren är jobbet bortkopplat, något som jag har insett att väldigt få kan göra. För mig har det till och med blivit ännu bättre på den fronten sedan jag bytte jobb trots att jag har väldigt mycket på mitt bord och betydligt större ansvar nu. Fritid är fritid och jag har inte jobbat många gånger på min lediga tid under det senaste året.

Vet inte om det har med åldern att göra, men jag upplever att många betydligt yngre än mig är så oerhört stressade och jag kan inte låta bli att fundera på vad det kan bero på. Alla krav utifrån, säger många. Framför allt kraven från sociala medier. Javisst, jag kan förstå det till en viss del. Men här är det så otroligt viktigt att förstå vad additionsstress är – det vill säga alla de intryck du snappar upp från olika håll som adderas till en målbild i din hjärna – en målbild som du tycker att du själv borde lyckas klara av att uppnå på egen hand. Då har du adderat saker som 10, kanske 100 personer har presterat och du tycker att du på egen hand borde lyckas med vad alla dessa gjort tillsammans. Inte speciellt logiskt, eller hur?

Jag vet inte riktigt vart jag ville komma med det här inlägget. Kanske en liten uppmaning om att “tagga ner” lite nu när den värsta stressmånaden för många snart är här. Att vara lite snällare mot dig själv och koppla av och ta det lugnt när det känns så. Ingen kommer ändå märka om du lagt in sillen själv eller inte.

 

78 gillar
Jul Julen 2018 Reflektioner

Inredning – en hobby som alla andra, eller…?

Inredning är för mig min största och käraste hobby. Visst yogar jag också ibland. Jag går promenader så ofta jag hinner och simmar en gång i veckan. Men inredning är ändå det jag tycker är allra roligast. Ni har säkert också någon hobby som ni verkligen älskar. Någon tillbringar kanske veckans alla kvällar på gymmet och njuter till fullo av det. En annan har garaget fullt med bilar och skruvar fram till midnatt varje kväll. En tredje brinner för fotografering och någon annan gillar att resa. Alla är accepterade och “fullt normala” hobbyn. Men att ha inredning som hobby är faktiskt inte lika accepterat tycker jag mig ha märkt.

Jag får ibland kommentarer i stil med: “Jaha, gör du om nu igen? Vad var det för fel på den gamla soffan då? Blir det inte dyrt att hålla på så där?”

 

 

Då har jag lust att svara: “Och på vilket sätt angår det dig hur jag finansierar mina renoveringar?”

Det är mera accepterat att man kan ha bilar eller träning eller resor som hobby, men när man gillar inredning så tror vissa att man enbart gör det för att man är slav under trenderna och vill ha det senaste i sitt hem. Det anses lite ytligt och fjantigt. Inte som en RIKTIG hobby. Och jag förstår ärligt talat inte var skon klämmer. Varför måste någon annan ha åsikter och bry sig om vad jag gör i mitt hem? Jag undrar på riktigt vad det är som irriterar vissa till den mån att man måste slänga ur sig en negativ kommentar om det?

 

 

För mig är det hela processen och vägen fram till slutresultatet som är det roliga – inte enbart det färdiga rummet. När en idé börjar gro, när jag söker inspiration och funderar på kombinationer, detaljer och helheter. För en kreativ människa är den processen en dröm och jag lever alltid upp extra mycket när jag har ett nytt inredningsprojekt på gång. Jag blir glad och pigg och inspirerad. Det måste väl ändå kunna räknas som en “vettig” hobby om den har en positiv inverkan på mig? Det är väl det som är definitionen på en hobby – att göra något som man brinner för och som får en att må bra.

Dessutom skulle jag vilja påstå att inredning är en av de minst självviska hobbys man kan ha. En som håller till på gymmet eller i garaget gör det mest för sin egen skull, medan min inredningshobby är något som kommer hela familjen till nytta och glädje. Hemmet är den plats där vi tillbringar det mesta av vår lediga tid och att göra det mysigt och ombonat är väldigt viktigt för mig. Jag erkänner att jag lätt kan bli lite väl intensiv mitt i en inredningsprocess och det KAN eventuellt vara lite jobbigt för mina familjemedlemmar när allt kretsar kring att färdigställa något projekt. Men det handlar sist och slutligen om en eller två helger och sedan konstaterar alla enhetligt: “Mamma, du hade nog rätt – det blev ju MYCKET bättre än det var före!”

 

 

Visst får man ha åsikter om oss “ytliga hobbyinredare”, men jag skulle rekommendera att man håller dem för sig själv då. Jag kanske också har åsikter om typen som skruvar med bilar eller träningsnarkomanen, men jag har inget behov av att ifrågasätta deras hobby. Har man hittat något man brinner för så är det bara att göra tummen upp och vara glad för den personens skull. Var och en med sitt, som vi säger här i Österbotten. Och nej, det här inlägget är inte en reaktion på någon specifik kommentar eller händelse, det är bara summan av olika kommentarer jag fått höra under många års tid som fick mig att fundera lite kring ämnet.

Vad tycker du – är inredning en “riktig” hobby eller bara något som ytliga trendslavar ägnar sig åt?

 

 

49 gillar
Personligt Reflektioner

Trött på inredning

Jag har omformulerat, raderat och skrivit om det här inlägget säkert fem gånger, men det blir aldrig riktigt så som jag vill ha det. Endera blir det för långt eller för svamligt eller för detaljerat. Så nu gör jag ett nytt försök. 

 

Inredningsmättnad är inget nytt för mig. Jag har länge känt att det är svårt att få den där wow-känslan när jag stiger in i en inredningsbutik nuförtiden. Ni som läst min blogg ett tag vet att jag flera gånger har antytt att jag är ganska “mättad” på allt som lanseras. Jag har nämnt att jag oftast går ut tomhänt från butiker nuförtiden, att jag har svårt att hitta något som verkligen på riktigt tilltalar mig så pass mycket att jag bara måste köpa det.

 

Så var det inte för några år sedan. Då blev jag alltid blixtförälskad i någon pryl så fort jag gick in i en inredningsbutik. Men nu känner jag mig bara så mätt på allt. Man har sett allt och inget känns så där överdrivet intressant att det är värt att bli speciellt exalterad över det. Personligen ser jag väl detta främst som en bra sak eftersom det betyder att jag konsumerar mindre. Jag håller mig till de möbler vi redan har och vill jag förändra hemma så gör jag det med enkla medel som att måla om en pryl eller plocka fram lite olika textilier beroende på säsong.

 

För några dagar sedan läste jag Frida Ramstedts inlägg “Diagnos Inredningströttma” och insåg att det verkligen inte bara är jag som känner så här. Frida skriver att hon förutspår att vi under nästa år kommer att drabbas av “inredningströttma” och som orsak till detta nämner hon det konstanta flödet av inspiration, inredningsnyheter och intryck på sociala medier. Så brukar det kännas för mig också – att jag blir så mättad av att se alla bilder på den senaste inneprylen att jag faktiskt inte känner något som helst behov av att äga den själv. Snarare så att jag blir lite “anti” just de prylar som blir allra populärast och det har helt säkert med det konstanta flödet av inspiration att göra. Ett bra exemel ur min egen värld är den grafiska trenden som var väldigt stark under många år och som jag också bloggade mycket om, men själv köpte jag inte en enda svartvit kudde med geometriskt mönster eftersom jag var så oerhört trött på dem.

 

Nu vet jag inte om den “vanliga” människan märker det här fenomenet på samma sätt som den som är inne i inredningsbubblan och ser massor av pressbilder varje dag. Inredningmättnaden drabbar säkert först de som jobbar i branschen och verkligen utsätts för intryck och inspiration otaliga timmar om dagen. Ofta är allt dessutom väldigt likriktat – det som är trendigt syns överallt ända tills nästa trend tar över och raderar den tidigare trenden totalt. Antar att detsamma är vanligt till exempel för de som jobbar inom modebranschen också. Nu jobbar jag inte med inredning, men får antagligen mera input än många andra via mejlutskick och de instagramkonton jag följer. Numera vill jag helst undvika sådant som är supertrendigt i inredningsvärlden. Istället utgår jag från det jag redan har här hemma, men fortsätter förstås att inspireras i måttliga doser av sådant jag gillar. Köp-tvånget och trend-hetsen har jag dock helt lämnat bakom mig.

 

Frida skriver att hon just nu håller på och planerar en köksrenovering och hon har bett leverantören om ett “otrendigt kök”. Jag förstår henne. Det senaste året har de flesta nyrenoverade kök gått i ljusgrått med marmorskiva och mässingsknoppar och trots att det egentligen är jättesnyggt, så har det redan tappat sin wow-effekt på grund av den massiva exponeringen. Jag inser förstås att jag och alla andra bloggare är en del av det här problemet – vi är med och bidrar till den här “hajpen” av vissa prylar eller stilar – och därför tycker jag det är intressant att fundera kring hur man ska förhålla sig till det här fenomenet.

 

 

 

bild1

 

 

Är man en estetiskt lagd person som jag är, så kommer man alltid att vilja fixa och förändra i hemmet, men hysterin med vissa specifika prylar tror jag håller på att gå över för många. Eller jag hoppas det. Så jag tror absolut att Frida är något på spåren i sitt inlägg och det kan man också utläsa av alla kommentarer från läsare som känner igen sig i hennes text. Blir spännande att se fortsättningen på det här. Om jag ska spekulera så tror jag definitivt vi kommer gå mera mot loppisfynd, vintagesaker, personliga prylar från resor, arvegods och unika, handmålade tavlor. 

 

De senaste åren har det för många varit viktig att passa in i rådande mall för att visa att man minsann hänger med. Men samtidigt har det talats mycket om “personlig inredning” och det har – motsägelsefullt nog – lyfts fram som en trend i sig. Att ha en udda och annorlunda inredningstil har också blivit hippt. Men problemet med den “personliga inredningen” är att den också blir kopierad tusenfalt. För ofta är det någon stor inredningsbloggare, stylist eller kändis med hundratusentals följare som vågar vara först ut med något personligt och nytänkande och då är det inte speciellt svårt att inse att personens följare blir inspirerade och vill ha likadant hemma hos sig. Plötsligt har alla kopierat den “personliga stilen” och så var den inte speciellt personlig längre. 

  

Lite på samma sätt tänker jag att det kan gå med Fridas otrendiga kök. Som en stor influencer i inredningsvärlden har hon faktiskt en sådan makt att hon kan påverka hurdana kök vi kommer att vilja ha nästa år. Då blir det otrendiga snabbt trendigt – så funkar det i dagens samhälle med snabba, bilddrivna medier. Lösningen? Sluta ladda upp bilder och sluta följa alla bloggar och instagramkonton? Nej knappast helt och hållet, även om Frida förutspår att vi under nästa år kommer banta ner antalet instagramkonton och bloggar vi följer. 

 

Nu har jag kortat ner den här texten med ungefär hälften. Jag har så mycket att säga om ämnet, men det blir mest bara svammel och jag inser att jag inte kommer att komma till någon vettig poäng eller något avslut i de här funderingarna eftersom de innefattar så väldigt många aspekter. Och så många motpoler. Att fortfarande brinna för inredning, men kanske på ett annat sätt än för fem år sedan.

 

Kommer det här att ändra mitt bloggande på något sätt? Nej, knappast så här på kort sikt i alla fall. Jag har ju känt den här mättnadskänslan ganska länge redan, men ändå har jag fortsatt att blogga om inredning. För jag älskar fortsättningsvis att hålla koll på trender och att skriva om dem. Jag tror faktiskt att bloggandet på ett sätt tar bort mitt behov av att köpa de där prylarna själv. Kanske det skulle vara annorlunda om jag inte bloggade, skulle jag då vara mera köpbenägen? Jag vet inte, kanske. Det känns i alla fall som om jag i mitt eget hem har landat lite i vad som är “min stil” och därför inte ser behovet av att förnya flera gånger i året. Vilket som sagt enbart är en positiv sak. 

0 gillar
Allmänt Bloggar Reflektioner Trendenser